The embassy isn’t safe anymore

EFD Senior Policy Advisor Magnus Norell reports on the security situation in northern Africa.

Budskapet är att ingen går säker

Den blodiga upplösningen på terrorattacken mot gasanläggningen i östra Algeriet är ytterligare en påminnelse om styrkan och flexibiliteten hos de grupper och individer som befolkar den internationella jihadiströrelsen. Syftet med attacken var att döda och/eller tillfångata västerlänningar, något som bekräftades av det faktum att terroristerna snabbt delade upp gisslan i västerlänningar och ”övriga”. Kraven som ställdes var aldrig ämnade att förhandlas om utan uppenbart omöjliga att uppfylla: att Frankrike skulle upphöra med sin militära intervention i Mali, att Algeriet skulle släppa islamistiska fångar och förflytta sina insatsstyrkor i området.

Därav följer att Algeriets alternativ var tämligen begränsade; det var egentligen enbart en fråga om hur snabbt man skulle slå till. Alla detaljer om operationen är inte offentliga ännu (och kanske blir de det aldrig heller), men rent taktiskt är det begripligt att algerierna ville slå till så snabbt som möjligt, innan eventuella terrorister skulle kunna komma undan eller fler av gisslan dödas.

Områdets storlek och det faktum att terroristerna spred ut sig till en början gjorde också eventuella insatser mycket svåra. Men att Algeriet skulle slå till hårt kan inte ha kommit som någon överraskning; det är helt i linje med hur myndigheterna där alltid har hanterat liknande händelser.

Inte heller för terroristerna kan utgången ha varit någon överraskning. Den utpekade ledaren för den grupp som planerade attacken, Mokhtar Belmokhtar (som också är algerier), har under ganska lång tid hotat med attacker mot i synnerhet Frankrike och Algeriet, men också mot andra västerländska intressen och dessa länders medborgare. För bara ett par dagar sedan kom man med nya hot, som ska verkställas om inte Frankrike upphör med sin intervention i Mali.

För denna grupp, och andra liknande, gäller att de dragit stor nytta av kaoset i Libyen (som frigjort både vapen och manskap) och centralregeringens sammanbrott i Mali. Men redan tidigare utnyttjade de svaga regeringar och svårövervakade gränser.

Intressant är också att de i hög grad ägnar sig åt ”vanlig” kriminalitet, som smuggling, för att finansiera sin verksamhet. Det är en koppling som organisationer som libanesiska Hizbollah upptäckt fördelarna med för länge sedan: Gud och Mammon i skön förening.

För angriparna är utgången en seger hur som helst. De har visat att de kan slå till var som helst, även mot en viktig gasanläggning i Algeriet. Budskapet är att ingen går säker. De döda och tillfångatagna islamisterna är redan martyrer och deras kamp och död för en större sak kommer att bli en del av den islamistiska propagandan.

Och oavsett hur lång den franska insatsen blir i Mali kan vi räkna med nya islamistiska dåd i området. Den hotbilden är i och för sig inte ny, men det är ändå en påminnelse om att islamismen som ideologi knappast är uträknad.

This article was originally published here.