Det pågår en match. Till synes evig, till synes utan regler.

Det onda mot det Goda, blodigt och jävligt - och domaren har slängt bort pipan och övergett oss alla.

Alla kommer att förlora.

Vi lever i en farlig tid  men vi hade väl ändå tänkt att det kanske gick an att gå på fotboll och fördriva tiden och skingra tankarna från krig och terror, översvämningar, stormar och bränder, jordbävningar och miljöförstöring, vi borde väl unnas någon sorts reservat för att överleva ett tag till och det borde väl inte innebära livsfara att ta på sig en landslagströja och resa till Bryssel för att bidra med en sista flämtning av hopp till det landslag som behövde all tröst det kunde få.

Skräcken i drömmen

Två svenska supporters skjutna till döds inte långt från den gamla Heysel-stadion där en annan fotbollskatastrof inträffade 1985 inför Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool då en läktardel rasade och 39 människor omkom.

Orsaken var mänskliga försummelser av annat slag, gamla arenor som gnagts sönder av tidens tänder. Den matchen spelades klart, märkligt nog, i Bryssel, där Belgien och Sverige skulle spela en match helt utan nerv eftersom hemmalaget redan var klart för EM och Sverige utan chans, avbröts lyckligtvis allt spel efter den första halvleken av respekt för offren och de anhöriga.

Det var det enda vettiga beslutet men sorgen och skräcken stannade kvar länge och under nattens dröm satt jag på en arena fylld av skelett och frågade förgäves efter en skrivmaskin, jag tycktes vara den ende levande och vem jag skulle berätta det för vet jag inte.

Jag skulle kanske helt aningslöst skriva det jag tänkt från början, någon sorts sammanfattning av de senaste fotbollsåren, om Janne Andersson som kanske borde avgått redan efter det misslyckade VM-kvalet, spekulera över hans ersättare som ett krisdrabbat fotbollsförbund nu skall försöka leta rätt på, kanske fundera över vem som bäst skall kunna foga samman det gamla stabila och kollektiva med det nya, modernare och individuella, den där operationen som Janne Andersson misslyckades med.

Det var i drömmen det, när jag väl vaknade satt chocken alltjämt i, fotboll, som jag älskar, var plötsligt ingenting jag längre funderade över.

Öppenhet och naivitet

Det kommer att spelas ett EM och Sverige finns inte med och jag tänker inte ägna en tanke åt den sportsliga förlusten. Det kommer en ny förbundskapten och om den som tar över heter E-Type eller Tareq Taylor eller Benjamin Ingrosso eller någon annan av de egna företagarna som får gratisreklam värd hundratals miljoner av klickgalna Kvällstidningar, struntar jag blankt i.

Det enda som fyller mig är tankarna på hur vi skall leva, om vi vågar gå på fotboll, om de som vill resa runt i gula tröjor kan fortsätta göra det, om hur idrotten skall skydda sig mot det våld som kan dyka upp där man minst anar det. De som är beredda att med berått mod skjuta bara för att de ingår i en global trosgemenskap som anser att man skipar rättvisa på det sättet, uppnår hjältestatus, uppfyller någon sorts religiös profetia, dyker upp där man minst anar dem.

Det är själva poängen. Hota motståndaren, sätta skräck i det samhälle som just nu, på så många plan, upplever bräckligheten i den konstruktion som kallas demokrati, det självklara valet för så många av oss men också en plats där öppenhet och naivitet också bjuder in de farliga elementen i samhället.

Ídrotten med sina öppna mötesplatser, mediabelysta tillställningar och stora folkanhopningar har länge varit måltavlor för dem som föredrar skräck och terror.

Frågetecken för Sverige

Alltsedan massakern i samband med München-OS 1972 - då sjutton människor (israeliska brottare som gisslan, palestinska terrorister) dödades - har säkerhetsfrågor relaterade till terrorhot varit en ständig källa till oro, en svår organisatorisk utmaning och en betydande kostnad för olympiska arrangörer.

Med tanke på att  viss terror och hot om terror nu tycks riktas mot Sverige (de dödade i Bryssel hade gula landslagströjor på sig) kan jag mycket väl tänka mig att Internationella Olympiska Kommittén - som väger in terrorrisker som en viktig parameter när OS-kandidater utses - kommer att sätta många frågetecken efter Sverige om ”vi” - vilket vore oklokt - alltjämt står kvar som kandidat till vinter-OS 2030.

Lyssnade på den kloke terrorforskaren Magnus Norell när han kommenterade tragedin i Bryssel och hans kritik mot myndigheterna som hela tiden sprider dubbla budskap (lev som vanligt men var försiktig). Terrordåd kan vara ensamma galningars tillfälliga verk men han menade att de ensamma galningarna oftast lever i en abstrakt men ändå fullt tydlig gemenskap av lakejer villiga att döda på beställning över hela världen. För dem var det en lyckad matchkväll i Bryssel. 2-0-seger över fienden.

”Vi som lever i besvikelsens epok, ja, vad gör vi nu, vad skall vi tala på för språk (Tage Danielssons ord i Monica Zetterlunds kuplett i Svea Hund).

Rädd och förbannad är inga roliga tillstånd.

Det finns inga fredade platser längre. Våld och kriminalitet äter upp samhällskroppen inifrån. Inte ens fotbollen duger som plåster längre.