I ett demokratiskt samhälle måste vi helt enkelt leva med att personer säger saker som vi avskyr och blir kränkta över.

Att ändra svensk lagstiftning för att arga irakier stormar en ambassad är både moraliskt och intellektuellt fel, skriver Magnus Norell.

SLUTREPLIK. I utvandrarsviten får vi följa några envetna smålänningar på deras färd från Sverige till USA. Från ett land med nolltolerans för andra religiösa inriktningar än den av statsmakten och kyrkan påbjudna, vilket var ett av de betydande skäl till att nästan en miljon svenskar lämnade landet mellan 1851 och 1910 för ett samhälle där religionsfrihet rådde.

I en replik (26/7) på min artikel (25/7) försöker Kashif Virk och Göran Lambertz, likt många andra, att lyfta bort det grundläggande bakomliggande perspektivet till koranbränningarna, nämligen den mångåriga konflikten mellan religion och politik. I stället menar de att bränna Koranen är hets mot folkgrupp (att muslimer således förvandlats från religiös grupp till folkgrupp får onekligen sägas utgöra en juridisk innovation!) och att grunden är ”hatiska handlingar som faktiskt är brottsliga”. De understryker också att vi inte ska ”provocera och hetsa i onödan”. Och självklart vill de att koranbränningar prövas i domstol.

Värna religionsfrihet

Utvandrarna i Moberg epos skulle inte ha haft en chans i det Sverige som Virk och Lambertz förfäktar. De provocerade och kränkte nämligen å det grövsta den religiösa överheten i och med att de hävdade rätten till sin egen tolkning av kristendomen, även om den gick stick i stäv med den rådande dogmen. Det var inte svårt för kyrkan, stödd av statsmakten, att utmåla dessa självständiga smålänningars egna religiösa möten som ”hatiska handlingar” som borde straffas. Och i stället för att riskera domstol eller annan form av påföljd som en konsekvens av den egna övertygelsen, valde de att emigrera.

Så länge islam inte separerar politik och religion kommer konflikter likt den vi ser nu att blossa upp från tid till annan.

Det samhälle som skulle bli en konsekvens av Virks och Lambertz yrkanden blir i praktiken ett där viss form av hädelselagstiftning återinförs. Det blir också ett samhälle med samma underliggande premisser som till exempel dagens Ryssland: ”Du får säga och göra vad du vill, så länge inte jag blir arg eller kränkt.” Godtyckligheten i ett sådant synsätt skrämmer och blir ännu mer anmärkningsvärt då det kommer från en jurist.

Och oavsett Virks och Lambertz verbala akrobatik, så kvarstår det grundläggande problemet. Så länge islam inte separerar politik och religion kommer konflikter likt den vi ser nu att blossa upp från tid till annan. De kommer att se olika ut och ha olika bevekelsegrunder men att politiska och religiösa muslimska företrädare (för det mesta självutnämnda sådana) och deras icke-muslimska vapendragare, överhuvudtaget kan använda sig av argument som islamofobi, hatbrott och hets mot folkgrupp visar på kärnan i problematiken.

Ord besvaras med ord

Vidare tål det att ännu en gång påtala det grundläggande faktum att ingen av koranbrännarna brutit mot någon lag, oavsett vad Virk och Lambertz hävdar. Virks och Lambertz ambition är förvisso att göra detta till ett brott, och därmed lyfta bort en av de mest grundläggande och viktigaste principerna för demokratiska fri- och rättigheter. Nämligen att vi faktiskt får tåla att människor gör och säger saker som vi både avskyr och blir kränkta över. Att ens överväga att ändra på detta för att en pöbel i Irak, av inrikespolitiska skäl stormar och bränner ner en svensk ambassad är både ett moraliskt och intellektuellt magplask av episka dimensioner.