Man kan tycka att det inte skulle vara så svårt att fördöma – eller i alla fall ta avstånd från – Hamas terror.

Att Sveriges största muslimska organisationer valt att inte göra det skickar ett tydligt budskap som Sverige som nation snarast bör ta på stort allvar, skriver Magnus Norell.

DEBATT. Att konflikten mellan israeler och palestinier är sårig och innehåller många bottnar visste vi redan. Likaså att den polarisering som finns här hemma när det gäller just den konflikten är utbredd. Mina egna erfarenheter är att det ofta är mycket svårt att få till en saklig diskussion i ämnet, vilket har bekräftats många gånger genom åren.

Och reaktionerna på den senaste terrorattacken mot Israel från Hamas visade sig snabbt falla in i samma fåror. Propalestinska grupper och individer, samt diverse vänsterdebattörer, var kvickt framme och relativiserade attacken, där de bestialiska dåden – filmade och utlagda av Hamas själva på sociala medier – ställdes mot anklagelser om israeliska övergrepp mot palestinier.

Det handlar inte enbart om de många muslimska och arabiska invandrarna från Mellanöstern – där ju antisemitismen är utbredd och accepterad – utan också från en stor del av den politiska vänstern.

Att dessa organisationer nu inte ens kan fördöma det bestialiska mördandet som Hamas främst ägnat sig åt, är ett högljutt ställningstagande som inte så lätt kommer att kunna skyfflas undan.

Detta visade sig på flera sätt. I till exempel Kalmar och Haninge kommun hissades israeliska flaggor som ett sätt att visa solidaritet med de mördade israelerna. Dessa flaggor fick dock inte sitta uppe länge. I ljuset av ilsket motstånd och protester togs de ner, i Kalmar till och med av en privatperson enligt SVT.

Och i Malmö organiserades en flera hundra bilar stor karavan med jublande människor som hyllade Hamas attacker.

Tusentals inlägg på X och Facebook tog Hamas i försvar och partiföreträdare i Sverige som uttryckt avsky och fördömt terrordåden, fick sina kommentarsidor översvämmade av hat och hot för att de alls uttryckt sympati för judarna i Israel. Det kan vara på sin plats att särskilt nämna Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar och Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson, som hudflängdes på sociala medier efter att ha fördömt Hamas. Det är intressant och talande eftersom det ju inom dessa partier finns en stor andel väljare som hyllar Hamas, vilket visas av reaktionerna.

Talande tystnad

Men på sikt mera allvarligt är den talande tystnad som hörs från de många statsunderstödda muslimska organisationerna som inte i något fall fördömt eller ens tagit avstånd från den antisemitiska terrorn som Hamas så öppet redovisat. Den eminenta organisationen Doku.nu har gått igenom samtliga befintliga större muslimska organisationer och i inget fall finns det någon reaktion mot Hamas.

Tvärtom så har i flera fall enskilda medlemmar och talespersoner från dessa organisationer tagit tillfället i akt att fördöma Israel, som till exempel Islamakademins ordförande Salahuddin Barakat som bara några timmar efter Hamas attacker, hyllade palestinierna.

Den ofta mycket aggressiva och hatfyllda reaktion som dessa organisationers medlemmar och anhängare visat upp har vi svårt att hantera här. Och att det händer i sammanhang när det gäller konflikten israeler och palestinier och där judar utgör en part, är detta mer regel än undantag. Antisemitismen lever och frodas i landet, åtminstone på många håll. Också det är ett budskap som bör tas på största allvar.

Bör ta på allvar

Att dessa organisationer nu inte ens kan fördöma det bestialiska mördandet som Hamas främst ägnat sig åt, är ett högljutt ställningstagande som inte så lätt kommer att kunna skyfflas undan.

Man kan tycka att det inte skulle vara så svårt att fördöma, eller i alla fall ta avstånd från uppskurna gravida kvinnor, ihjälbrända spädbarn med avskurna halsar eller våldtagna och mördade unga kvinnor vars kroppar sedan skändats. Men det är så Sveriges största muslimska organisationer valt att agera och i detta ligger ett tydligt budskap som Sverige som nation snarast bör ta på stort allvar.

Om inte Sverige på alla fronter tar itu med denna problematik, har vi bäddat för ett långvarigt och ännu mera polariserat och splittrat land, vilket inte bådar gott för framtiden.