Klimax i talet kan sägas vara den passus där provinserna Luhansk och Donetsk erkändes som självständiga stater och det aviserades att rysk trupp skulle skickas dit för att skydda dessa mot ukrainsk aggression.

Vrida tillbaka klockan

Sedan 2014, när Putin annekterade Krim och de-facto såg till att Luhansk och Donetsk blev avskilda från Ukraina, har Putin agerat för att vrida tillbaka klockan och, så långt det är möjligt, återställa ett ryskt inflytande över sina forna sovjetkamrater. Den KGB-klick som numera utgör den styrande klicken i Kreml började sitt arbete redan när Putin var stationerad i Östtyskland (läs exempelvis Putins krets av Catherine Belton) och har målmedvetet haft en strategisk tanke som ledstjärna.

Angreppet mot Ukraina är ett led i detta långsiktiga målmedvetna arbete, och en av de mest tragiska aspekterna i hela skeendet är att Väst till stor del är medskyldigt till att det ryska spelet lyckats så väl.

Schweiz och Cypern var två andra platser där ryska pengar gjorde vissa så rika att alltför näsvisa frågor aldrig ställdes.

Det började under president Boris Jeltsin och det glada 1990-talet när den ryska ekonomin skulle privatiseras och västliga affärsmän, konsulter och rena äventyrare kunde skära guld med täljkniv. Det var också då som uttrycket ”The London Laundromat” myntades. Det vill säga ryska oligarkers outsinliga möjligheter att tvätta pengar i brittiska banker. Och inte bara där. Schweiz och Cypern var två andra platser där ryska pengar gjorde vissa så rika att alltför näsvisa frågor aldrig ställdes.

Något som efterhand underströks av en rad dödsfall av ryssar i exil. Budskapet gick hem.

Det decenniet, som också gav ryssarna en glimt av vad riktig demokrati kunde innebära med fri press och en vildvuxen politisk kultur, tog slut i och med Putins uppstigande till makten. Hans tjugo år som tsar har sakta men säkert dragit Ryssland tillbaka till en auktoritär stat, där Putin själv och hans allra närmaste är allsmäktiga.

Trumps hyllning

”En stark man” har alltid gått hem på många håll, också i Väst. Se bara på förre amerikanska presidenten Donald Trumps hyllning av Putins militära eskapader som ”geniala”. Och det är i den västliga högern som de flesta hyllningar till Putin kan märkas, även om ryska pengar frikostigt delats ut både till höger och vänster i akt och mening att så split och förvirring.

Det har lyckats alltför väl och under den tid som rysk militär samlats runt Ukrainas gränser och Belarus i praktiken blivit ännu en rysk provins, har Putin spelat med i den oändliga mängd samtal och möten som en ström av politiska ledare medverkat i, utan att tappa fokus.

Det var samtal och förhandlingar dit Ryssland kom med en laddad pistol på bordet, och det var ryska hot och utspel som var bakgrunden. Det är intressant att fråga sig hur de mäktigaste politikerna i Europa hade tänkt sig ett eventuellt avtal där ”ryska säkerhetsintressen tillvaratas”, när Ryssland hela tiden valt vilka avtal man följer och vilka som helt sonika bryts emot. Redan före invasionen av Ukraina bröt Ryssland mot FN-stadgan, Helsingforsavtalet och det så kallade Budapestmemorandumet, där Ukraina gavs säkerhetsgarantier mot att de kärnvapen som fanns där gavs upp. Och listan kan göras längre.

Historien upprepar sig ju aldrig riktigt på så sätt som metaforerna vill göra gällande, men det går ändå att dra lärdomar av dem, eller att inte göra det!

Flera skribenter och andra har dragit paralleller med Europa innan andra världskriget bröt ut. Det är en parallell man bör vara försiktig med. Men en lärdom av den tiden är tämligen uppenbar.

Putin visade sina kort tidigt i karriären. I Georgien, i Syrien och naturligtvis när Krim annekterades 2014.

När kriget bröt ut 1939 hade det föregåtts av en lång rad tyska övergrepp, från intåget i Ruhrområdet, Österrikes ”Anschluss” och Münchenavtalet. Vid alla dessa tillfällen kunde Hitler ha stoppats, vilket påpekades redan då. Men inget konkret gjordes av rädsla för att ”provocera” Hitler eller för att undvika krig. Winston Churchills ord, “you were given the choice between war and dishonour. You chose dishonour and will have war”, känns som en rätt bra sammanfattning av vad som uttryckts i europeiska länder i det spel som man deltagit i på Putins villkor.

Putin visade sina kort tidigt i karriären. I Georgien, i Syrien och naturligtvis när Krim annekterades 2014. Vid alla dessa tillfällen – precis som med Adolf Hitlers Tyskland från 1935 och framåt – kunde Väst agerat mer kraftfullt. De sanktioner som infördes 2014 var patetiska och hjälpte snarast till att stärka Putins krets.

Men vi gjorde inget utöver dessa smärre sanktioner vid dessa tillfällen, och nu står vi inför fait accompli och ett nytt krig i Europa där en stormakt tar för sig av en mindre granne.

Ett värre facit över de västliga demokratiernas statskonst och brist på förmåga att sätta kraft bakom de ständigt uttalade orden om fred och demokrati är svårt att tänka sig.