We need to talk about Mali

Mali is the best example of a country where governmental, judicial and educational shortcomings let Islamist groups establish themselves.
EFD Senior Policy Director Magnus Norell discusses the UN intervention in Mali and the Islamists’ possible reaction to it.

För snart ett år sedan ingrep franska styrkor i Mali för att förhindra att landet mer eller mindre helt togs över av de rebell- och terrorgrupper som sedan 2011 allt våldsammare bekämpat regeringen i Bamako. Själva huvudstaden – i södra delen av Mali – riskerade vid det laget att hamna i händerna på de tuareg- och islamistgrupper som framgångsrikt redan erövrat 2/3 av landet. Ingripandet föregicks av en militärkupp som helt lamslog landets förmåga att bekämpa rebellerna och skydda civilbefolkningen (500 000 människor flydde undan islamist- och tuaregrebellernas våldsvälde). Rebellerna dominerades vid det laget helt av islamistgrupper knutna till AQIM (som utläses al-Qaida in Maghreb). De tuareggrupper som sedan länge legat i konflikt med centralregeringen i Bamako var vid tiden för den franska insatsen helt överspelade.

Denna process med militanta islamistgrupper som etablerat sig i framförallt västra och centrala Sahel och Maghrebområdet har skett lite i skymundan av andra omvälvande händelser i MENA-regionen (MENA=Middle East and North Africa) sedan 2011 med upproren i den så kallade ”arabiska våren”. För länderna i regionen är det en katastrof som kraftigt underminerar deras möjligheter till normal och fredlig politisk utveckling; en kombination av svaga centralregeringar, långvarig brist på ekonomisk och social utveckling, en sedan flera decennier allt starkare och mer våldsbenägen islamism samt, sedan lika länge, väletablerade smuggelvägar för knark, vapen och trafficking, har gjort regionen till en tummelplats för diverse grupper och organisationer där gränsen mellan ”vanlig” kriminalitet och terrorism suddats ut. AQIM är ett bra exempel på detta. Både smuggling – i mer traditionell bemärkelse – samt kidnappningar har blivit allt vanligare. En svensk, Johan Gustafsson, sitter för övrigt fången hos islamister sedan 2011 någonstans i detta vidsträckta och svårkontrollerade område.

Och ingenstans är detta tydligare än just i västra och centrala Sahel och Maghreb där olika grupper och kriminella nätverk under flera år alltmer kommit att använda gisslantagning av främst ekonomiska skäl, även om de till synes och rent retoriskt använder sig av ett islamistiskt språkbruk för att motivera sina handlingar. Mest (ö)känd är kanske algeriern Mohktar bel Mohktar (som bland annat låg bakom attacken i januari 2013 mot gasanläggningen i In Amenas i Algeriet) men han är långt ifrån ensam. En grupp som AQIM får idag 90 procent av de intäkter nätverket behöver från gisslantagning. Sedan 2008 har ”verksamheten” varit så lukrativ att den vuxit med 150 procent och ”priset” för en enskild gisslan ligger i snitt på 6,6 miljoner dollar.

Kidnappning och gisslantagning är förvisso knappast några nyheter, men det har vuxit till en nivå det inte haft tidigare. I Maghreb/Sahel finns främst två skäl till denna utveckling och att just islamistiska grupper använder metoden. Först och främst har dessa grupper en tradition av att agera självständigt både taktiskt och strategiskt och tidigt använt sig av lokala sätt att få in pengar. Stöd från olika former av muslimska välgörenhetsorganisationer i länder runt Persiska viken spelar en viss roll, men i takt med ekonomiska omprioriteringar och mer vaksamma finansdepartement, har stödet minskat. Området har sedan länge figurerat som länk för olika former av smuggling av pengar, vapen, narkotika och trafficking och genom att ta över och kontrollera delar av de områden genom vilka dessa smuggelvägar går, skaffar sig islamisterna en inkomst. En ”tull” på varorna om man så vill.

Ett ytterligare skäl är att den decentralisering som i synnerhet al-Qaida genomgått sedan kriget i Afghanistan 2001, tvingat dess affilierade grupper/nätverk att se sig om efter andra inkomstkällor. I tillägg finns det mångåriga förbindelser mellan länderna i regionen och Europa, både via turism och affärsmässiga band. Således finns det relativt många västerlänningar i området. De alltmer utsuddade gränserna mellan olika former av brottslighet har också motverkat försök att försvåra eller stoppa den utpressning som pågår. Både Afrikanska unionen (AU) och Europeiska unionen (EU) har i olika sammanhang försökt att försvåra betalning till terrorister, men de facto används mellanhänder så att regeringar inte direkt har att göra med dessa grupper.

I detta sammanhang utgör Mali det kanske bästa (eller värsta om man så vill!) exemplet på denna process där flera olika destabiliserande faktorer samspelar. På engelska betecknas ofta Sahel som ”The Arc of Instability” och det passar förvisso in på Mali. I allt väsentligt saknar Mali en robust statsmakt med ens en tillstymmelse till transparent rättsväsende och ett ordentligt utbyggt utbildningssystem. De två tredjedelar som utgör de norra delarna av landet har länge varit negligerade och gränsar dessutom till områden i länder som i sin tur saknar kapacitet och möjlighet att säkra gränserna och ge befolkningen vettig eller ens rudimentär service vad gäller sådana basala saker som hälsovård och utbildning. Omgivet av södra Algeriet i norr, ett okontrollerat och fattigt Niger i öster och sydöst samt ett svårforcerat Mauretanien i väster är det kanske inte så konstigt att de norra delarna av Mali har varit föremål för konflikter, smuggling och terror så länge.

I Malis snabba sönderfall 2011–12 finns således en läxa som i hög grad även gäller Sverige (och övriga EU naturligtvis). Alla de brister som redogjorts för ovan leder lätt till att grupper som AQIM kan skaffa sig ett fotfäste och därifrån sprida sig till andra delar. Det är exakt vad som har hänt de senaste åren och kontakter mellan olika islamistgrupper/nätverk (som ändå inte erkänner några nationsgränser) har ökat kraftigt. För att bara nämna ett par exempel så hade den grupp från al-Shabab som angrep shoppingcentret West Gate i Nairobi i höstas, täta kontakter med AQIM, och Boko Haram i Nigeria har gått ut med att man numera betraktar sig som en integrerad del av den globala jihadiströrelsen.

Den franska aktionen förra året blev initialt snabb och framgångsrik, men utan ett robust och strategiskt tänkande över hur det långsiktiga arbetet med Malis stabilitet ska se ut, kommer dessa framgångar att lika snabbt försvinna. Sverige ska enligt regeringen bidra med cirka 200 soldater, de flesta ickestridande, till den FN-ledda styrkan. Det är ett magert bidrag som borde kunna utökas, även med stridande förband. Insatsen, som Bengt Nilsson skriver i sin utmärkta debattartikel i Dagens Industri (22/2), ”känns mest som en symbolhandling”. Efter alla år i Afghanistan finnas det både personal och erfarenhet för en sådan insats och Frankrike borde inte behöva dra det europeiska lasset ensamt. I synnerhet inte som det är en angelägenhet för hela unionen.

Det är i detta sammanhang också värt att påpeka att oavsett hur få och ”ickestridande” de svenska soldaterna är, kommer de att betraktas som fiender av islamisterna och därför också ses om legitima mål. I och med denna insats blir Sverige en stridande part oavsett roll i praktiken, vilket också kommer att innebära en ökad hotbild generellt.

Det skulle därför vara bra om vi kunde ha en ordentlig diskussion om både operationen som sådan och de konsekvenser för Sverige som en insats i Mali kan komma att betyda.

This article was originally published here.